En konsert med en klassisk kör brukar vara en ganska högtidlig historia.
Publiken sitter prydligt på sina platser, någon harklar sig försiktigt, programblad prasslar och alla väntar på att få höra vackra toner framförda med största möjliga koncentration.
Det man kanske inte förväntar sig är att två av körens pojkar plötsligt ska börja låta som ett par mycket musikaliska katter.
Men det är precis vad som händer här.
Inför en fullsatt konsertlokal framför två unga sångare det klassiska och minst sagt annorlunda stycket ”Duetto buffo di due gatti”, vilket ungefär betyder ”humoristisk duett för två katter”.
Och namnet avslöjar faktiskt ganska bra vad publiken har framför sig.
För här väntar ingen vanlig text om kärlek, sorg, dramatiska livsöden eller någon olycklig greve som blivit förälskad i fel person.
Nej.
Här är det framför allt ett ord som gäller:
Mjau.
Ja, du läste rätt.
Pojkarna framför i princip en klassisk konsert genom att mjaua sig igenom stycket med största möjliga seriositet.
Och just kontrasten mellan den högtidliga miljön och de kattliknande ljuden gör det hela fullständigt underbart.
Redan efter några sekunder börjar publiken förstå vad som är på gång.
Först hörs några försiktiga fniss.
Den sortens skratt där man fortfarande försöker uppföra sig.
”Det här är trots allt en klassisk konsert. Jag ska vara kulturell och behärskad.”
Men det håller inte särskilt länge.
För pojkarna fortsätter.
Mjau.
En liten paus.
Sedan ännu ett:
Mjau.
Och allt framförs med en sådan koncentration att det nästan ser ut som om mänsklighetens framtid hänger på att nästa mjau hamnar på exakt rätt ton.
Publiken får allt svårare att hålla masken.
Några skratt blir till många.
Många blir till ännu fler.
Och snart sprider sig skrattet genom lokalen.
Det fantastiska är att pojkarna själva fortsätter som om absolut ingenting ovanligt händer.
Ingen börjar fnissa.
Ingen tappar koncentrationen.
Ingen tittar på den andre med blicken: ”Vad håller vi egentligen på med?”
De fortsätter bara att framföra sitt mycket seriösa kattdrama.
Och ju mer publiken skrattar, desto roligare blir det.
Det är nästan som en komisk snöboll som rullar utför en backe.
Publiken skrattar åt pojkarna.
Publikens skratt gör situationen ännu roligare.
Och pojkarnas stenhårda koncentration gör i sin tur att publiken skrattar ännu mer.
Till slut verkar stora delar av lokalen ha gett upp alla försök att uppföra sig värdigt.
Men trots skrattsalvorna låter pojkarna sig inte störas.
De fortsätter som riktiga proffs.
Det är faktiskt en imponerande prestation. Det är svårt nog att sjunga inför en fullsatt lokal. Att göra det samtidigt som hundratals människor skrattar är förmodligen betydligt svårare.
Särskilt när ens huvudsakliga uppgift för kvällen är att låta som en katt.
Och det är kanske just därför klippet är så charmigt.
Det handlar inte bara om att två pojkar mjauar inför en publik. Det är kombinationen av musikalisk skicklighet, humor, total koncentration och en publik som gradvis förlorar kampen mot skrattet.
Vem sa egentligen att klassisk musik måste vara allvarlig?
Ibland behövs ingen dramatisk aria.
Ingen enorm orkester.
Ingen avancerad text.
Ibland räcker det tydligen med två skickliga sångare och ett perfekt placerat…
Mjau.
Se det fantastiska klippet nedan – och försök själv hålla dig för skratt!